Nu har dagen då vi ska sälja min häst kommit. Idag är sista gången jag får träffa honom! Åh, jag saknar honom redan!

Förmodligen ska han flytta iväg till ett privatstall hos en familj som ska köpa hela honom, och ta honom ifrån mig för alltid...  

Jag vet att andra går igenom värre saker, men det känns ändå hemskt att behöva sälja min enda vän jag någonsin haft. Han, min häst, har jag kunnat berätta allt för, han kan ju inte skvallra för någon!

Jag minns när jag var 10 år och började min allra första dag på ridskolan och jag fick rida honom, sedan den dagen har jag älskat honom! Termin efter termin gick, och när jag var 12 år så meddelade stallägaren att han skulle gå i pension och alla hästar skulle säljas.

Men mamma och pappa hade snackat ihop sig med en annan man som själv hade en dotter som också tyckte om hästen. Så våra pappor köpte halva var av hästen! Åh, det var en lyckans dag!

Men yttligare 2 år senare meddelade min pappa att stallägaren skulle komma tillbaka från sin långa resa, och ta över stallet. Då skulle allt förändras och vi har inte längre råd och tid att äga en häst. Och jag skulle inte orka eller ha tid att åka till stallet flera gånger var eviga dag. Så nu är det bestämt, den andra delägaren har redan sålt sin del och min pappa har sålt vår del. Det här är sista gången för alltid!  

                Bilden är hämtad från internet. Det är så här jag känner mig inför att                   behöva skiljas från min häst, för alltid. Jag vet inte om jag orkar                         publicera Monty del 8 idag.

                Hoppas ni förstår, kära bloggläsare! Och jag skulle må bättre av                      några snälla kommentarer här...