Hej hej! Jag lovade ju att Sharps skulle komma igår, men inte att det skulle bli så sent! Detta beror på att jag, helt utan förvarning, blev kallad till ett sjukhusbesök! Vi skulle diskutera min medicin som jag tar mot min epilepsi. Eftersom jag inte har fått något som helst anfall på minst ett eller två år nu, så behövde dosen inte höjas ännu. Den är fortfarande tillräcklig för mig!

Men här kommer Sharps nu, hoppas ni gillar delen!

                                              Vanessa=röd

                                              Lora=rosa

                                              Tom=grön

                                              Erik=orange

                                             Melanie=cyan

                                             Claire=ljusrosa

                                             Albert=mörklila

                                            Jake=ljusgrön

                                            Övriga=blå

                                                    Del 30                 

Erik, ta hand om Jake! Vi måste till sjukhuset nu!

Okej okej, hälsa Claire och Tom så mycket från mig.

Kom nu, Melanie! Skynda dig!

Jag kommer!

Och sedan körde de till sjukhuset så snabbt det bara gick!

Tror ni att pappa är okej?

Hoppas det, gumman. Tyvärr sa läkarna att det är lite värre med mormor.

Jag vill träffa henne så fort som möjligt! Kör fortare, mamma!

Ledsen, gumman. Men bilen kan inte gå snabbare än så här! 

När de kom fram till sjukhuset, sprang de snabbt mot dörren in.

Några timmar senare gick de ut igen, med dystra miner.

"Ofattbart! Helt enkelt ofattbart!"

Jag kan inte fatta det, mormor är så svag.

Nu ska vi inte tappa hoppet, flickor. Hörde ni inte vad läkarna sa? Claire är på bättringsvägen.

Pappa var i alla fall okej, sa han.

Jag går en sväng, jag behöver tänka lite.

"Det måste gå bra, jag är så orolig. Tänk om hon inte klarar sig?"

Plötsligt bryts tystnaden av att Vanessa ropar på henne.

Looraa!! Var är du?

Lora!

Där är du! Varför kunde du inte bara sagt att du ville gå till stranden? Vi kunde ha följt med.

Tyvärr, mamma. Jag behövde lite tid för mig själv.

Okej, men säg till mig nästa gång. Nu åker vi hem, pappa väntar på oss och vi har varit borta nästan hela natten.

Där är ni ju, hur var det med Claire och Tom?

Det var okej med Tom, han hade varit med om en olycka, men han håller på och återhämtar sig nu.

Ojdå, vad då för olycka?

Jag vet inte, de sa inget om vad han varit med om.

Jag pratade med pappa, han sa att han var okej.

Tyvärr var det värre med mormor. Hon är så svag, orkade knappt se oss i ögonen.

Men hon är på bättringsvägen, berättade läkarna.

Skönt att höra.

Jag måste gå till jobbet, vi ses i eftermiddag.

Lora sjunker ner i soffan, omgiven av tankar om Claire.

Ta det lugnt, Lora. Du hörde ju vad läkarna sa!

Jag vet, pappa. Men av någon anledning har jag onda aningar om det här.            Lora, du får tänka på mormor senare. Bussen är här!

Åh, visst. Jag kommer.

Senare på eftermiddagen ringde de från sjukhuset.

Jaha? Men... åh...va...?

                                            Fortsättning följer...